nu är det slut

Nu har jag och mina fina vänner äntligen tagit studenten, det har gått några dagar och tankarna kring livet har hunnit samla sig. Några dagar innan vi tog studenten fick vi tillbaka några brev av våra mentorer - brev som vi skrev andra dagen i ettan, innan vi hade skaffat oss vänner, minnen och en uppfattning om vem vi själva skulle komma att vara när de här tre åren var över. 

Mitt brev var inte mycket för världen, jag var tillsammans med en kille som hette Daniel då - en kille jag på den tiden tyckte väldigt mycket om men som jag insett bara var ett tidsfördriv, någon att spendera några månader med för att hitta mig själv, utvecklas och för att kunna gå vidare till den där underbara killen - ja, mannen till och med - i mitt liv. För tre år sedan trodde jag inte att jag skulle träffa någon som skulle vara så stor del i mitt liv, inte någon, men jag träffade flera stycken. 

Flera stycken som har varit så jäkla viktiga, blivit ännu viktigare för att till sist lämna mig här undrandes när det egentligen hände - Adam kan jag sätta datum och klockslag på, utan vidare, men Joline, Daniel och Maria? När blev deras närvaro mer ett nöje än något jobbigt? Oavsett svaret på den banala frågan så är jag oerhört tacksam och stolt över att få ha spenderat så många timmar och dagar med er, tack för allt.